Klubbens historia

Nisse Hammar "provspelar" på tilltänkt bana

 

Klubbens historia

25-årsjubileum 1993

Förutom en rad festligheter, framförallt i samband med den årliga golfveckan, gav klubben också ut en jubileumstidskrift med tillbakablickar på de gångna 25 åren.

Jubileumstidskriften utarbetades på ett förtjänstfullt sätt av Gus Gustafsson, Arno Lindholm och Anders Sandgren.

Information och bilder i historieavsnitten på dessa internetsidor är hämtade från denna jubileumstidskrift.


Kort historik | Pressen skrev



Nils Hammar - initiativtagaren till klubben berättar


Tankar kring den första tiden på Romeleåsens Golfklubb.

Under slutet av 60-talet då lantbruket hade det svårt med "smörberg" och "fläskberg" och överproduktion av livsmedel för egen konsumtion i Sverige var priserna hårt pressade och mycket beroende av exportförluster. Som jag var "bonne" på gården Kvarnbrodda 2:1 och hade det svårt att få debet och kredit att gå ihop, kretsade mina tankar kring vad det skulle bli av gården, när jag slutade.

Jorden är god men kuperad och stenig och arronderingen dålig. Den odlade arealen var cirka 80 tunnland och för liten för att stå sig i konkurrensen med mekaniserade lantbruk. Jag hade några år tidigare specialiserat mig på smågrisuppfödning och hade 50 modersuggor 1968. Dom stod i boxar och grisade regelbundet. Detta var en lyckad satsning.

Jag var, trots att jag bott där sedan 1955, fortfarande fascinerad av den vackra och omväxlande naturen, och tyckte att det värsta som kunde hända vore om gården blev en skogsgård med granplantering, som vid den tiden var en allmän företeelse.

Våra, min hustru Lis och jag, funderingar gick i många riktningar. Herrgårdspensionat med ridning, fritidsområde med olika aktiviteter t.ex.

Vi hade en svåger som spelade golf och vi hade sagt att vi skulle börja spela golf när barnen tog litet mindre av vår tid. Golftanken grodde.

Vid två av våra barns konfirmation i juli 1968, efter middagen, var vi några vänner som talade och resonerade om golfbanor. Vi kom fram till att en undersökning av förutsättningarna skulle göras. Vi hade hört att en god vän till oss, kommunalpolitiker i Skurup, hade pratat om en golfbana i trakten, så jag tog kontakt med honom. Han var intresserad av en golfbana, men sa att det var fel kommun.

Sjätte hålet hade i begynnelsen bredare spelfält. Kossorna betade i närheten av dammen på femman.
Vi tog kontakt med Lars Tedrup på SGF:s bansektion. Honom hade jag haft kontakt med tidigare genom Hushållningssällskapet och vid skördeuppskattningar. Vi gick över marken med honom och han fann den mycket attraktiv. Men två problem kunde förutses. Det gällde stenrikedom och naturligt vatten. Vi kopplade in Vatten-byggnadsbyrån, som hjälpte oss med diverse ansökningar. Bl.a. gällde det att få tillstånd att få lägga ner jordbruket. Vi tog fram kartmaterial och ritade upp en möjlig sträckning av en golfbana, mest för att visa att möjligheten fanns att lägga en 18-hålsbana inom området.

Vi annonserade och kallade till ett informationsmöte på Östarp den 30 nov 1968. Ett 50-tal intresserade kom och vi visade vårt material med bilder och kartor och beskrivning av den tilltänkta banan.

Vårt nästa steg var att kontakta Douglas Brasier, banarkitekt och tränare på Åtvidabergs Golfklubb. Vi studerade marken grundligt med honom och han var mycket förtjust och såg stora möjligheter att göra en attraktiv bana av denna "råmark". Han tog våra ritningar och skisser och for hem och funderade. Några veckor senare hade vi ett första förslag. Douglas var nere ytterligare några gånger under hösten och våren och sedan fick vi en skiss som i princip har följts ända fram till i dag.

Jag glömmer aldrig den sällsamma min Douglas visade när han fann lösningen med korthålet 17, med bäcken som skär diagonalt över fairway. Området var då skogbevuxet. Genom att lägga greenen där öppnade vi upp en utsikt över det mycket vackra naturreservatet Kulturens fälad, Humlarödshus. Hålet gick sedan under arbetsnamnet "Douglas devil".

18:e utslaget studerade vi mycket ingående med en placering just när man kom över bäcken efter 17:e. Det skulle bli ett långhål med blint utslag från tee. Då slog mig tanken, varför inte lägga tee på vallen vid dammen och därmed blanda in litet mera vatten i spelet. Visserligen fick vi en längre promenad mellan 17 och 18 och hålet blev kortare.
Men detta accepterades och så blev det bestämt. Analogt kallades hålet "Hammars hell". På samma sätt diskuterades alla green- och teeplaceringar och fairway-sträckningar.

Det var en fantastisk upplevelse att få arbeta med Douglas Brasier och att få gå runt med honom på denna råmark med skog och backar, gärdesgårdar och öppna fält, och få fram en vision av hur banan skulle se ut. Vad beträffar anläggningen så beslöts det mest naturliga att vi skulle börja med de anläggningsmässigt billigaste hålen 16,17 och 18 och hålen 1 - 6.

Under hösten 68 och våren 69 hade vi täta möten för att bestämma den ekonomiska planeringen. Grunden var att 10 man skrev på borgen på en checkkredit på 125.000. Vi var från början lovade en kredit på 250.000 men råddes av en bankman att först ta ut 125.000 och sedan utöka med resterande 125.000. Detta kunde ju låta förnuftigt just då, men när vi ville ha resten av, den vi tyckte, beviljade krediten blev det "njet". Hårda kreditrestriktioner hade kommit emellan och dessutom skulle alla checkkrediter skäras ner med 20 %. Detta var ett hårt slag, som var nära att knäcka oss.

Det blev hårda bud med utdragna krediter och sparsamhet, men med inkommande andelar och avgifter och mycket ideellt arbete av medlemmar gick det att lösa.

Det var en fantastisk tid att arbeta med detta och ta del av den entusiasm som mötte oss från medlemmarna. Betänk att vi kunde komma igång och spela på 9 hål för ungefär 150.000:-

Med hälsningar Nisse Hammar